Ge igen, såra, låta den känna som jag, öga för öga….Aldrig kommer jag förstå meningen med det. Vad är det som driver människor att hämnas, var i ligger njutningen?

Jag tänker som så att om någon sårar mig, medvetet eller omedvetet varför ska jag då ge igen? För att försvara mig? Det kan jag göra ändå genom att stå upp för mig själv, men inte genom att göra kikadant mot honom eller henne, Det får mig inte att må bättre för vem mår egentligen riktigt bra när de sårar någon annan. Det är väl bättre att tala om för personen hur och varför de sårade en om de nu gjorde det omedvetet, att hämnas gör väl inget gott?

Om något gjort mig något medvetet så hjälper det inte heller att hämnas, Skulle jag sjunka ner på samma låga nivå och såra någon, skulle jag må bättre av det? Kan aldrig tänka mig det, det ligger inte i min natur tydligen för jag förstår inte vad det är som är så ljuvligt med hämnd. Vad ger mig rätten att göra någon illa bara för att de sårat mig och inte nog med det oftast ska man göra något värre mot den personen än vad de gjorde mig, om jag förstått det hela rätt. Vilken glädje skulle de ge mitt att sjunka ännu lägre?

Jag är tävlingsmänniska, hatar att komma sist, förlora om de så bara är i Yatzy, jag hatar det. Då kan man kanske tycka att tävlingsinstinkten borde få mig att vilja vinna och hämnas alla oförätter som begåtts mot mig. Men varför det? Jag har svårt att tacka nej till utmaningar men en där jag ska sjunka så lågt som möjlig. Bara för att se vem av oss som sjunker lägst och lyckas hitta den ultimata hämnden. Nej tack, jag kommer aldrig förstå eller finna nöje i att hämnas. Jag kommer aldrig kunna finna glädje i att se någon annan må dåligt, aldrig kommer jag kunna må bra på bekostnad av någon annan.

Någon kanske kan förklara vad som är så underbart, på vilket vis det får dem att må bra? Jag undrar verkligen.

Uttrycket hämnden är ljuv kommer att förbli en gåta för mig.